Artemistemplet, d.v.s. Artemision

 

Ruinerna av det finns i staden Selçuk nära den arkeologiska platsen Efesos, som är ett Unesco världsarv.

Templet stod färdigt omkring år 560 f.Kr., brändes ner ungefär tvåhundra år senare och byggdes sedan upp igen. Artemistemplet stod kvar tills det attackerades av goterna under 260-talet e.Kr. då det skadades så allvarligt att det trots reparationer började förfalla.

Att arkeologiska utgrävningar har gjorts vid Artemistemplet kan vi tacka den engelske arkitekten och arkeologen John Turtle Wood för. Det sägs att han hade en fix idé om att hitta denna forntida hedniska helgedom. På 1800-talet hade nämligen resterna av templet begravts och försvunnit så totalt att ingen längre visste exakt var det stått. Efter många års arbete lyckades Woods forskningsgrupp på 1860-talet hitta en stenplatta med en inskription som berättade om statyer som donerats till templet. På stenplattan berättades också att statyerna hade burits i Artemis födelsedagsprocession och att de därför först hade förts från templet till Magnesiaporten. På så vis fick Wood reda på att en väg ledde från porten till templet som han så intensivt ville hitta och till slut också hittade. Magnesiaporten var samma ställe som aposteln Johannes berättas ha färdats igenom då han var på väg för att omvända invånarna i Efesos.

Woods entusiasm ledde till att andra europeiska arkeologer fortsatte med utgrävningarna i slutet av 1800-talet och på 1900-talet. Tack vare dem vet vi det som vi vet om templet idag.

 

En stad som hette Efesos

Efesos är ett exempel på en kuststad som blomstrat både under hellenismen och det romerska riket. Staden som grundades tidigt under den grekiska tiden ligger på en plats vid stranden av floden Kaystros som utmärkt lämpar sig för handel. Platsen låg exakt vid änden av den väg som förde från Persiens huvudstad Susa genom det inre av Anatolien, och som kallades för de kungligas väg.

Både en land- och en sjöväg löpte alltså genom Efesos och dessa var av mycket stor betydelse för handeln, först för Persien, sedan för Grekland som under den hellenistiska perioden brett ut sig långt österut och slutligen för romarriket. Efesos växte och blomstrade under århundradenas gång så att staden, som då redan införlivats med Romarriket, år 133 f.Kr. kom att bli huvudstad i provinsen Asia och ett centrum för handel. Där fanns bland annat badinrättningar, ett bibliotek, en stadion och en stor teater. 

Under den romerska tiden var Efesos en av de till befolkningsmängden största städerna i hela romarriket. Under de första årtiondena efter Kristus uppkom där även en av det östromerska rikets första kristna gemenskaper som grundades av aposteln Paulus, en av de viktigaste lärda inom den tidiga kristendomen. Vid sidan av Antiokia och Korinth var Efesos ett av de viktigaste centren för Paulus missionsverksamhet under hela hans liv. Efesierbrevet av Paulus ingår i Nya Testamentet. Aposteln Johannes å sin sida är begravd i en basilika på en kulle i närheten av staden.

Den nuvarande ruinstaden Efesos ligger inte längre vid havet eftersom den grunda stranden vid flodmynningen gradvis slammade igen och förvandlades till sumpmark. Hamnen måste då flyttas till en annan plats. 

Artemisgudinnans efesiska särdrag

Modergudinnan är en viktig figur i religionernas historia. Dessa är kända sedan 10 000 år tillbaka. I Indien kallades hon för Varuna, i Asien för Kybele och i Grekland för Artemis. Artemis från Efesos hade dock en mycket annorlunda betydelse än den som rådde om gudinnan i resten av Grekland.

Artemis, som är Apollos tvillingsyster och Zeus dotter, är inom den grekiska mytologin en jaktgudinna. Hon avbildas vanligen iklädd en tunika med en pil och ett pilkoger i händerna och en vit älgko bredvid sig. Till Artemis ansvarsområden hörde bland annat att främja växtligheten och hon var natthimlens och månens gudinna. Hon motsvaras inom den romerska mytologin av Diana.

I Efesos verkar det som om hon fått drag av fruktbarhetsgudinna, kanske därför att man i regionen hade tillbett en uråldrig anatolisk fruktbarhetsgud redan så tidigt som 10 000 år innan grekernas tid. Eftersom Artemis var en naturens gudinna var hon lämplig även för denna uppgift. Statyn av Artemis från Efesos, som det har bevarats flera kopior av, har ingen pilbåge eller pilar, utan gudinnan står med fötterna ihop, armarna utsträckta framåt och med de tomma händerna öppna. Hon avbildas ofta med många bröst vilket för tankarna mer till en fruktbarhets- än en jaktgudinna. 

Teorin om att gudinnornas uppgifter sammanblandats med varandra stöds av att den ursprungliga Artemisstatyn restes på den plats där den gamla gudomen dyrkades. Templet började så byggas runt statyn.

Innan kristendomen kom fokuserade hela staden på att dyrka Artemis. Avbilder av henne dyrkades överallt, till och med fiskarna i floden som rann förbi templet ansågs vara heliga. Man hade med sig otaliga värdefulla gåvor till Artemis från hela den hellenistiska världen. 

Skatterna i Artemistemplet, gudinnans smycken och gåvor har hittats begravda i slam från floden. Igenslammade grunda floders gulaktiga och stinkande gyttjelager var säkert obehagliga och gjorde många gamla städer obeboeliga, men de hjälpte också till med att bevara delar av historien. Forna tiders arkeologer var inte heller ivriga att göra utgrävningar i dem eftersom de ansågs vara ohälsosamma.

I gyttjan har man bland annat hittat Artemisstatyns halskedja som bestod av pärlor av glas, kristall och bärnsten. Vidare har man hittat föremål som var viktiga för grekerna, ett ornament som föreställer ett tjurhuvud, ett spänne med ett lejonhuvud, rosetter av metall som varit fästa på statyns kläder, pärlor och fruktformade föremål som har fått vissa att tänka att de runda delarna som tolkats som bröst istället skulle kunna vara frukter – att gudinnan alltså skulle ha avbildats övertäckt av frukter.

Åt Artemis gavs långväga gåvor: till exempel har man funnit en gudinneskulptur av rent guld, ungefär så lång som ett finger, som härstammar från Mesopotamien, skulpturer av elfenben från Fenicien och graveringar i samma material från Grekland, en miniatyrskulptur föreställande barnafödandets beskyddare Bes från Egypten samt mystiska djurfigurer från någonstans i Centralasien. De vittnar om hur vitt känd och dyrkad modergudinnan var. Hon ansågs vara allvetande, klok och empatisk – i likhet med en viss annan gudomlig modersfigur senare. 

Ett kontinuum av modergudinnor

 

Det tog de kristna 300 år att driva ut Artemis ur Efesos, och helt och hållet lyckades de nog aldrig. De tidiga kristna gömde Artemisstatyn i sanden eftersom de, trots sin nya religion, inte ville släppa loss gudinnan från staden. Artemis kraft styrde över efesiernas värld under lång tid, trots de kristnas försök att omvända dem. Om detta vittnar till exempel det att enligt inskriptionen på den stenplatta som Woods forskningsgrupp hittade, hade en militärperson vid namn C. Vibius Salutarius skänkt guldstatyer till Artemistemplet ännu 50 år efter aposteln Paulus tid. 

Samtidigt som man med alla medel försökte driva ut Artemis ur Efesos och ur de hedniska stadsbornas tankevärld, erbjöds en annan kvinna i hennes ställe. Jungfru Maria hade redan en speciell ställning i Efesos eftersom det sades att det var just dit hon flytt när hon lämnade sitt land, men Marias ställning ställde också i övrigt till med huvudbry för den tidiga kyrkan. 

Det är ett intressant sammanträffande att det var just vid konciliet i Efesos år 431 som man beslöt att göra Jungfru Marias ställning officiell i en religion som dominerades av den manliga treenigheten. Hon gavs då namnet theotokos, Guds moder. Jungfru Maria fick därmed en upphöjd ställning i den nuvarande religionen i samma stad som i 10 000 år innan kristendomen dyrkat en modergudinna. 

Den fördömde pyromanen 

 

Artemistemplet som färdigställdes omkring år 560 var en av de mest imponerande byggnaderna under sin tid. Det enda som kunde jämföras med det i den grekiska världen var Heraion på Samos som byggdes ett tjugotal år senare. Men så hjälpte också en sagolikt rik person, nämligen den sista kungen i det lydiska riket, kung Krösus, till med att uppföra Artemistemplet. Efesierna trodde dock att inte ens Krösus rikedomar var tillräckliga, utan att även självaste Artemis deltog i skapandet av den imponerande tempelbyggnaden.

Redan vid planeringen av byggnaden var det mycket som måste tas i beaktande. Templet uppfördes avsiktligt på en sumpig plats så att det inte skulle ta skada i jordskalv. Detta ledde dock till ett annat problem, nämligen att marken var fuktig och gav efter. Därför lades ett lager finfördelad träkol under grunden och ovanpå det djurhudar. Detta skulle förhindra att grunden skulle röra på sig på det mjuka underlaget.

Så fick templet också stå på sin plats, skyddat mot olika typer av förstörelse, i omkring tvåhundra år, tills det en natt år 356 f.Kr. brann ner efter att en pyroman tänt eld på dess takkonstruktioner som var av trä. Gärningsmannen angav att hans avsikt var att får sitt namn att gå till historien, men som straff fick han att hans namn för alltid skulle vara fördömt. Det var förbjudet att säga det högt eller att skriva ner det någon stans – under hot om dödsstraff. Gärningsmannen sades vara den sämsta och lägst stående människa man kunde tänka sig, och han skulle bara glömmas. Templets förstörelse var dock en så stor chock för stadens invånare att det levde kvar i folkets minne från en generation till en annan, liksom också namnet på pyromanen. 300 år efter branden vågade man redan skriva ner det och därmed fick pyromanen Herostratos till slut precis det han ville. Hans namn gick till historien och där lever det kvar.

Enligt legenden ägde branden i Artemistemplet rum den natten då Alexander den store föddes.

Ett århundrade av återuppbyggnad

 

Arbetet med att bygga upp Artemistemplet igen inleddes omedelbart efter att de gamla ruinerna hade röjts, men arbetet framskred långsamt. Det sägs att självaste Alexander den store kom för att offra vid det halvfärdiga templet efter att han erövrat staden Sardes i Lydien år 334 f.Kr. och att han då erbjöd sig att hjälpa till med finansieringen av återuppbyggnaden. Efesierna tackade nej genom att konstatera att det inte skulle vara rätt att gud bygger ett tempel åt en gud. Trots detta påstås det att Alexander donerade av persernas skattepengar till återuppbyggnaden av templet.

Det nya templet byggdes till en så exakt avbild av det gamla templet som möjligt, men det gjordes ännu större. Basen var ca 125,16 m lång och 64,79 m bred. 

Redan det gamla templet hade drag som avvek från andra grekiska tempel och dessa bevarades också i det nya templet. Till exempel öppnade sig huvudingången mot väst, medan den vanliga riktningen skulle ha varit mot öst. Vidare hade det viktigaste rummet, d.v.s. cellan, inget tak. I det här området var det vid gudsdyrkan vanligt att den allra heligaste platsen var öppen, direkt under himlen, och därför blev också Artemistemplet till de delarna ett friluftstempel. Runt den taklösa cellan finns dock ståtliga och mycket höga pelarrader.

I bakre änden av templet fanns en dubbel pelarrad med nio pelare, på båda sidorna också dubbla pelarraden och vid framväggen en tredubbel pelarrad med åtta pelare. Pelarna var i jonisk stil och de var drygt 23 meter höga. Historikern Plinius har även berättat att det fanns 127 pelare och att sockeln till 36 pelare var dekorerade. Det har antagits att dessa utsmyckade pelare stod åtminstone i de två första av de främre pelarraderna samt i de pelarrader som stod vid mittgången som ledde in i templet. Vidare anger Plinius att en av socklarna hade skulpterats av den grekiske bildhuggaren Skopas som också var med och dekorerade Mausoleet i Halikarnassos. En sådan här stoa, d.v.s. en täckt kolonnrad, var typisk för den grekiska arkitekturen men i Artemistemplet var den naturligtvis flera gånger större och ståtligare än i vanliga byggnader.

Goterna förstörde och Bysantiska riket övergav

 

Det återuppbyggda templet plundrades några gånger, men själva byggnaden fick inte några större skador i samband med detta, utan den stod kvar som den grekiska världens stolthet ända fram till början av 200-talet e.Kr. Då började det forngermanska folket, goterna, breda ut sig i Romarrikets område och templet förstördes i goternas anfall år 263 så illa att det inte längre var möjligt att bygga upp det igen.

Under den bysantiska, d.v.s. den östromerska maktperioden från 500-talet och framåt hade kristendomen i form av den ortodoxa kyrkan starkt inflytande. Makthavarna ansåg det inte längre nödvändigt att bevara tempel som var tillägnade hedniska gudar och även i övrigt hade staden Efesos glans och rykte redan börjat falna. 

Staden var byggd på lågt belägen mark i ett floddelta som långsamt förvandlades till sumpmark. Stranden slammade igen så att den inte längre kunde användas som hamn. Vid början av 1300-talet fanns inget mer än ruiner kvar av denna antikens glansfulla storstad och det ståtliga Artemistemplet. Forskarna var inte heller intresserade av området innan John Turtle Woods forskningsgrupps fynd på 1860-talet. Numera står en pelare som är byggd av stenar från templets ruiner på den plats, mindre än tre kilometer från staden Efesos ruiner, där Artemistemplet stod. Skulpturer och andra fynd från templet förvaras i British Museum. 

Av själva templet finns det bitar kvar som har använts för nya ändamål. De finns än idag lite här och där i den lilla staden som nu ligger på eller i närheten av den plats där Efesos en gång låg. Bland annat finns det en akvedukt där en bit från templet ingår. Med hjälp av mönstret på den här biten har man kunnat rekonstruera Artemistemplets pelare och konstatera att det rörde sig om joniska pelare. 

En akvedukt (lat. Aquæductus) är en broliknande vattenledning där vattnet leds med självfall. De byggdes redan under antiken i grekiska palats och städer och de var vanliga i Romar