Babylons hängande trädgårdar

 

I dagens Irak, men var där?

Kung Nebukadnessar II, Babylon

Traditionellt har det ansetts att de hängande trädgårdarna låg i staden Babylon vid Eufratfloden i det som idag är Irak. De har även kallats drottning Semiramis hängande trädgårdar eftersom det enligt legenden var kung Nebukadnessar II som lät bygga dem för att glädja sin hustru, som saknade sitt hemland, det kuperade och gröna Medien som ligger i det som senare blev Persien, nuvarande Iran. Samma historia berättas också så att hustruns namn var Amyitis. Hur som helst så kände hustrun till persisk byggkultur och traditionen att bygga konstgjorda trädgårdar härstammar från just Persien.

Om Nebukadnessar II var den som lät bygga trädgårdarna skedde det omkring år 600 f.Kr. Nebukadnessar II var en enväldig och mäktig härskare som lät genomföra stora och ärelystna byggprojekt i Babylon. Därför kan det vara möjligt att det var han som lät bygga trädgårdarna, i synnerhet eftersom förlagan till dem härstammade från hustruns hemtrakter.

Men inga spår av trädgårdarna har bevarats i Babylon. Av antikens historiker är bara en, Josephus, av den åsikten att det var Nebukadnessar II som lät bygga trädgården. En stor del av informationen i antikens källor är motstridig i detta avseende. Moderna historiker tvivlar på att trädgårdarna överhuvudtaget har existerat och vissa anser att de inte alls låg i Babylon.

 

Kung Sanherib, Nineve

Rester av liknande trädgårdar har hittats i det forntida Assyriens huvudstad Nineve i Mesopotamien, som även det ligger i dagens Irak. Den brittiska forskaren Stephanie Dalley har på basen av 20 års forskning framfört bevis för detta.

Nineve ligger på 480 kilometers avstånd från Babylon men började senare kallas för det nya Babylon efter att Assyrien erövrat Babylonien. Med tanke på namnet skulle även trädgårdarna i Nineve kunna vara Babylons trädgårdar. 

Enligt Dalley skulle det ha varit kung Sanherib av Assyrien, som gjorde Nineve till ny huvudstad och utvecklade den på många sätt, som byggde trädgårdarna vid sitt hov. Han lät bygga ett stort palats och utvecklade stadens bevattningssystem, vilket skulle passa bra ihop med byggandet av hängande trädgårdar. I Nineve har spår av palatsets terrasser, som hade ett sådant här bevattningssystem, hittats. De uppskattas ha varit ca 120 meter breda och 25 meter höga och ha innehållit ett system av rännor eller rör som bevattningsvattnet rann igenom till de stora vattenbassängerna som fanns på bottnen. Vattnet som leddes till palatset från en plats på 80 kilometers avstånd skulle ha transporterats upp till trädgårdarna med ett vid tidpunkten mycket avancerat system som byggts uttryckligen för detta ändamål.

Sanherib byggde sitt palats på 700-talet f.Kr., d.v.s. före Nebukadnessars tid.

Under Sanheribs sonsons regeringstid slog sin grannländerna, som hade tröttnat på assyriernas makt, samman och anföll och förstörde Nineve. Både Nineve och Babylon är således ruinstäder och de är fortfarande inte i säkerhet. Under 2010-talet har IS fortsatt med att förstöra skatter som hittats där.

Sanheribs trädgårdar i Nineve utesluter inte att Nebukadnessar II kan ha låtit bygga liknande i Babylon. Det är möjligt att de har totalförstörts. En möjlighet är också att grekiska historiker har blandat ihop information om dessa två eller eventuellt också några andra trädgårdar som eventuellt har funnits i Persien. Till exempel Herodotos som ansetts vara historieskrivningens fader (ca 484–425 f.Kr.), beskrev Babylon mycket passionerat och till och med i överdrivna ordalag, men han nämnde aldrig några trädgårdar. Å andra sidan hade Herodotos enligt vad man vet aldrig varit i Babylon.

 

Hur såg de ut?

Man tror att de hängande trädgårdarna var konstgjorda berg som på långt avstånd såg ut att hänga i luften. Andra anser att de var terrasser som byggts runt palatset. Oberoende av var de hade sett dem så var grekerna mycket imponerade av dem. 

Grekerna kallade de här trädgårdarna för paradeisos, som kommer från det persiska ordet pairadaëza, på svenska alltså paradis.

Diodorus Siculus berättar om Babylons trädgårdar under första århundradet f.Kr. och Strabon beskrev dem i sitt verk ”Geographika” ungefär 50 år senare under kejsare Augustus tid. 

En konstgjord trädgård med bevattningssystem var redan i sig ett underverk i de samtidas ögon eftersom den hölls grön och frodig också under högsommarens långa hetta och torka när den omgivande naturen torkade och grånade. Och naturligtvis var det ett underverk att sådana gröna trädgårdar växte i luften, högt över marken som växterna enligt allmän vetskap behövde för att uppta det vatten och den näring som de behöver. 

Det berättas om Babylons trädgårdar att de hade fogats till palatsets arkader i form av stöttade serier av terrasser som höjde sig från flodbädden, uppåt och uppåt, ända till krönet av stadsmuren.

Arkad = en rad av valvbågar uppburna av kolonner eller pelare, eller en gång där väggarna utgörs av pelare. I varma länder ofta en övertäckt handelsgränd eller en sval gågata.

Enligt Diodorus var terrassernas pelarväggar sju meter tjocka medan de korridorer som löpte bakom dem, d.v.s. växternas områden, var endast tre meter breda. Vidare berättar han att konstruktionen var gjord av sten, vilket inte var ett vanligt byggmaterial i Babylon. Till grund för trädgårdarna låg ett lager vass som täcktes av ett tjockt lager bitumen, därefter ett dubbelt lager av brända tegel sammanfogade med cement och ovanpå dem plattor av bly. Ovanpå allt detta fanns mulljord som träden och de övriga växterna planterades i. För bevattningen upprätthölls bestående vattenreservoarer som fylldes på från floden nedanför. Mekanismen som användes för att få upp vattnet var genial men den låg omsorgsfullt dold för betraktarna. Antingen var den ful eller så ville man att det skulle se magiskt ut, som om trädgårdarna växte av sig själv.

Filon från Byzantion som listade underverken, beskrev hur vatten hela tiden porlade ner från trädgårdarnas terrasser och längs någon form av rör tillbaka upp, samt en hur bedårande, grön, doftande och blommande plats trädgårdarna var. Filon hade dock inte sett trädgårdarna med egna ögon, och det hade inte de andra grekerna heller. Persien däremot och områdena bakom det, dit Alexander den store gjorde sina fälttåg, var för dem ett underverk i sig. Marken på den grekiska halvön var torr, hård och näringsfattig. Olivträd var den vanligaste växten där. Då grekerna i öst såg lummiga, frodiga kullar och skogar samt bördiga och artrika odlingsjordar, skapade de en föreställning om ”paradiset” som en trädgård, sådan som man inte kunde få att växa i deras torra och steniga jordmån. Begreppet ”hängande” trädgård var säkert lätt för dem att förstå eftersom terrassodling och bevattningssystem i sig var kända i Grekland. 

Det mytiska Babylon

Det forntida Babylon var en mytisk stad som även den var intensivt förknippad med Alexander den store. Den var en av hans erövringar i öst och han regerade där från kung Nebukadnessars palats, där han även dog år 323 f.Kr. Då skulle han också ha sett de hängande trädgårdarna, om de fanns.

Med eller utan trädgårdar var Babylon en mycket storslagen och praktfull stad. Där byggdes stora palats- och administrationsbyggnader som pryddes med ståtliga och färggranna utsmyckningar. Där låg bland annat Ziqqurat, som har ansetts vara det Babels torn som omnämns i bibeln, samt drottning Semiramis välkända gravvård. 

Stadsmuren i Babylon, eller egentligen den 12 meter höga Ishtarporten, tävlade i tiderna med de hängande trädgårdarna om en plats bland de sju underverken. Den var utsmyckad med reliefer som föreställde drakar och tjurar och som var gjorda av specialtillverkade glaserade tegel i vitt, gult, mörkbrunt, grönt och blått. Själva väggen var av lasur, d.v.s. lapis lazuli, som är en glänsande halvädelsten som används i smycken och som är djupt blå till färgen. Varje djurfigur var lite över en meter hög och totalt var det 575 stycken av dem som smyckade porten. Ishtar, som porten var tillägnad, var å sin sida den mest kända av de fornbabyloniska gudinnorna. Hon var himmelsguden och gudarnas faders Anus, favorithustru.

På 1800-talet upptäckte en forskningsgrupp från Berlin, under ledning av arkeolog Robert Johann Koldewey, Babylons stadsmurar och andra delar av den forntida staden, bland annat en administrationsbyggnad som de först trodde var en del av en hängande trädgård. Därför finns numera en rekonstruktion av Ishtarporten i Pergamonmuséet i Berlin. Men Koldewey hittade inga spår av trädgårdarna. Babylons murar har byggts upp igen med moderna metoder, men de bär inte längre de forntida konungarnas namn, utan Saddam Husseins.