Kolossen på Rhodos

 

 

Ett minnesmärke för fred – men retade det upp Helios?

 

Kolossen på Rhodos tillkomsthistoria hänger ihop med Alexander den stores erövringar och de problem som de ledde till. Efter Alexanders död år 323 samregerade hans nyfödde son och hans ”svagsinte” bror i riket. Dessa kunde dock inte regera i praktiken utan det var generaler som fungerat som deras förmyndare, diadokterna, som tog makten. I verkligheten var det många av dem som ville vara självständiga regenter och när Antigonos som den första av dem utropade sig till konung, tvekade de andra inte att göra samma sak. På ett ögonblick uppkom en värld där det vimlade av kungar för småstater som stred med varandra och som försökte erövra områden av varandra.

Krigsherren Demetrios I Poliorketes, som var son till Antigonos, började ansätta Rhodos år 305. Demetrios försökte ta makten över Rhodos för att därifrån få hjälp med sin plan att anfalla Egypten. Han startade ett halvt år långt sjökrig mot ön och därpå följde en lång belägring som runt 40 000 soldater deltog i. 

Demetrios trupper hade med sig ett belägringstorn på hjul, som brukade användas vid erövring av städer, till ön. Städerna omgavs vanligen av en skyddande mur för att skydda dem mot eventuella anfall och även i övrigt göra det lättare att övervaka området i händelse av hot utifrån. Med hjälp av belägringstornet kunde angriparna ta sig upp till murkrönet, eller högre för att beskjuta motståndarna uppifrån, eller så kan de försöka ta sig från tornet upp på murkrönet för att försöka erövra staden. Det belägringstorn som användes på Rhodos var ett drygt 40 meter högt helepolis med nio våningar och två trappor och det var eventuellt överdraget med brons. Det var vanligt att skydda utsidan av tornen med metall eller våta djurhudar eftersom tornen var av trä och lätt kunde fatta eld.

Trots att trupperna var väl utrustade misslyckades erövringsförsöket på grund av Rhodosbornas uthålliga och framgångsrika motstånd. Efter att belägringen varat i ett år tröttnade Demetrios och gav upp försöket, slöt fred och drog vidare. Enligt vissa uppgifter skulle det ha varit krigsherren själv som donerade sin krigsutrustning till Rhodos och bad att man med de medel som man fick genom att sälja dem skulle bygga ett minnesmärke över striden för att vittna om öns befrielse och att man slutit fred. Hur som helst så var solguden Helios, som var öns beskyddare, ett rättmätigt motiv för statyn eftersom man på Rhodos trodde att det var just Helios som räddat dem från invasionen.

Medlen samlades alltså in genom att sälja krigsutrustning och enligt sägnen kostade Heliosstatyn totalt 300 talent. Det var en stor sorg och chock för öns invånare att den gick sönder och de inledde genast planerna på att bygga en ny. Egyptens dåvarande härskare Ptolemaios III skulle ha varit beredd att finansiera projektet som tack för Rhodosbornas stöd till hans land, men Rhodosborna blev varnade i tid. Sägnen berättar nämligen att Oraklet i Delfi som de rådfrågade, uppmanade dem att avstå från planerna. Oraklet var övertygat om att redan det första statyprojektet hade gjort Helios arg och kanske därför hade åstadkommit jordskalvet som förstörs kolossen. Ett nytt försök skulle kunna leda till något ännu värre.
Oraklet i Delfi var en institution för spådom som verkade i staden Delfi i Grekland under antiken. Det rörde sig alltså om en hel institution och inte bara någon enstaka person. Där arbetade präster som formulerade spådomar i de frågor de rådfrågades om, samt orakelprästinnan Pythia. (Också detta var namnet på en befattning och under århundradenas lopp arbetade otaliga kvinnor som Pythia, både samtidigt och efter varandra.) Oraklet fungerade i Apollons tempel i ungefär tusen års tid och dess spådomar avgjorde bland annat många tvistefrågor mellan stater. Det ska inte blandas ihop med Sibyllan i Delfi som var en enskild spåkvinna. Orakel fanns också i andra städer men Oraklet i Delfi var det som var mest betydande för samhället.

Nådde armarna runt tummen?

 

Som förebild för Helios fungerade i själva verket den bild av Alexander den store som hjältemyten byggde på. Skulptören Lysippos specialiserade sig på att göra bilder av Alexander och avbildade honom som en fulländad, ideal hjältefigur. Tidigare hade antikens skulptörer avbildat gudar eller gjort statyer, t.ex. av Mausollos. Bilderna av Alexander var dock inte verklighetstrogna bilder av honom, men Lysippos skapade begreppet Alexander, den första avbilden av en modern hjälte.

Skulptören Chares som var elev till Lysippos, gav Helios attribut som var typiska för hjältebilden av Alexander, t.ex. ett vackert ansikte och en stark, muskulös kropp. På Rhodos har man hittat en vacker skulptur som föreställer en ung mans huvud med hål i, antagligen för att fästa fästena till en gloria i, och som med ungefär 100 års noggrannhet härstammar från samma tidsperiod som Kolossen på Rhodos. Det har antagits att detta skulle kunna vara en modell eller en kopia av Heliosstatyns huvud. 

Då Kolossen på Rhodos kollapsade blev resterna av den liggande kvar på marken i nästan 900 år. Man vet inte orsaken till att de inte plockades bort. Det är möjligt att gudabilden var så helig att man bara inte ville röra vid den ens efter att den kollapsat. 

Under en så lång tid hann man göra och nedteckna iakttagelser om dess mått och den var en populär turistattraktion. Till exempel har Heliosstatyns tumme mätts på samma sätt som man i Finland mätt trädstammar: vem kan nå med sina armar runt tummen? Det ryktas att det inte var många som kunde det. När man vet det kan man föreställa sig hur stor statyn var. Om de avbrutna armarna och benen sägs att de var som stora, djupa grottor.

Själva Heliosstatyn uppskattas ha varit ca 30–32 meter hög, men hur högt hela minnesmärket i verkligheten var är omöjligt att gissa, eftersom statyn enligt vad man vet idag stod på en sockel vars höjd man inte känner till. För de samtida var den säkert en otrolig syn eftersom bara fingrarna på den var större än många av de andra statyer som människorna på den tiden var vana vid att se. Detta trots att befolkningen på Rhodos av någon anledning hade en förkärlek för stora statyer. Plinius den äldre berättar att han skulle ha hört att det fanns ett par hundra av dem på ön – men inget som kunde mäta sig med kolossen hade tidigare skådats på ön. 

Det sägs att statyn glänste i solskenet. Man tror att den hade en gloria som såg ut som flammor, så som solguden Helios vanligen har på bilder, vackra anletsdrag, fladdrande lockigt hår och halvöppen mun, så som Alexander den store har i Lysippos skulptur. I den högra handen hade han, enligt vissa källor, en fackla som många senare konstnärer har avbildat som brinnande. De har säkert inte tänkt på hur det skulle ha varit möjligt att fylla och tända en fackla som fanns på över 30 meters höjd och eventuellt över havet. Men med eller utan fackla är det sannolikt att statyn stod med högra armen utsträckt snett uppåt eller höjd så att handen skuggade ansiktet. 

I vänstra handen kan Heliosstatyn ha haft ett spjut eller en pilbåge. Vissa forskare har antagit att den på vänstra armen skulle ha haft ett tygstycke som räckte ända ner till marken och som samtidigt skulle ha fungerat som statyns tredje stöttepelare. 

Drag av guden Helios kan även skönjas i tidiga avbildningar av Kristus. Man känner bland annat till bilder där Kristus kör med en vagn över himlavalvet, på samma sätt som Helios ofta avbildas. Också det att Kristus har en gloria runt huvudet på bilder kan eventuellt ha kommit från Helios gloria. Söndagen var både Helios och de kristnas heliga dag. Helios var en gud som verkade i österlandet där kristendomen uppstod och således skulle det ha fallit sig naturligt för de tidiga kristna att kopiera drag av just honom.

Statyns knän gav vika

 

Kolossen gjordes av skulptören Chares av Lindos, som härstammade från Lindos på Rhodos och som var elev till den mest kända skulptören under den klassiska perioden i antikens Grekland, Alexander den stores hovskulptör Lysippos. Chares själv är mest känd just för att ha gjort kolossen. I övrigt känner man med säkerhet till bara ett annat av hans verk, en stor skulptur av ett huvud, som senare förts till Rom. I vissa källor nämns också att Chares skulle ha begått självmord innan kolossen stod färdig på grund av felbedömningar som han skulle ha gjort i planeringsarbetet och som gällde antingen kostnadsberäkningen eller statyns stabilisering. Det har inte varit möjligt att verifiera dessa påståenden.

Det är möjligt att det tog upp till 12 år att bygga kolossen och den byggdes genom att gjuta delarna en och en på plats. Detta vet man eftersom statyns skal av brons, med början från fötterna, har delats in i olika delar som en i gången har gjutits fast i varandra. För att stöda upp de formar som användes vid gjutningen byggdes vallar i marken. Innanför dem kunde man göra en smältugn.

Statyn stöttades upp inifrån med hjälp av en stomme av järn och bendelarna fylldes med stenar för att stabilisera helheten. Då jordskalvet inträffade kollapsade statyn så att den böjdes vid knäna, eftersom den övre delen var för tung för att hålla emot skalvet. Vaderna som var fyllda med stenar orkade inte hålla upp helheten.

Dessa byggnadstekniska detaljer känner man till med större säkerhet än beskrivningarna av statyns utseende eller plats, eftersom de kunde konstateras på basen av den trasiga statyn ännu många århundraden efter att statyn kollapsade.

Var och hur stod statyn?

 

Detta har forskarna varit oense om genom tiderna. Statyn var placerad i staden Rhodos, vid inloppet till Mandrakihamnen som var den viktigaste infartsleden till ön, men ingen vet exakt hur den stod där. Hur som helst så stod den inte på en typisk plats, d.v.s. i närheten av ett tempel där gudabilderna vanligen var placerade. Heliostemplet var byggt närmare stadens centrum. 

Många århundraden efter att kolossen försvunnit för gott började konstnärer avbilda den stående grensle över hamninloppet så att fartygen körde under den. En av dem var den nederländska konstnären Maarten van Heemskerck som levde på 1500-talet och som i sina verk bland annat har avbildat världens sju underverk. Dessa och andra liknande konstverk har i hög grad påverkat bilden som människor idag har av antikens sju underverk, men egentligen uttrycker de konstnärens uppfattning och är en produkt av stor konstnärlig frihet.

Numera anses det vara omöjligt att statyn skulle ha stått grensle över inloppet med stöd av bara två stödpunkter. Om så hade varit fallet, skulle spannet mellan de bärande pelarna, d.v.s. benen, ha behövt vara över 120 meter, och hela statyn därmed över 400 meter hög. Riktigt så stor var dock Kolossen på Rhodos inte. Dessutom skulle det ha varit mycket farligt om statyn hade stått så, eftersom den då den kollapsade då skulle ha ramlar rakt ner i en livligt trafikerad farled. Det är också ytterst osannolikt att det skulle ha varit möjligt att bygga en staty på ett sådant ställe med antikens byggnadsteknik. 

Och dessutom: hur skulle kolossen ha kunnat falla så att den låg på torra land, om den hade stått över vattnet? Att bärga den från havet hade troligen inte varit möjligt.

Numera är forskarna överens om att statyn stod med fötterna bredvid varandra och eventuellt hade en tredje stödpelare, i form av ett tygstycke som hängde från armen, på en sockel av marmor och att den var placerad på fast mark. Det mest troliga är att den stod längst ut på ena sidan av hamnen. Andra källor anger att den stod på hamnens vågbrytare. Kanske sträckte den ut handen mot fartygen som anlände från havet. 

Dagens forskare tror att stycken av marmorsockeln finns kvar i Sankt Nikolaos bastionens murar. Johanniterna byggde bastionen i hamnen, precis på den plats där kolossen antagligen hade stått. I bastionens murar, som är byggda på en urgammal grund, kan man bland stenarna se trappor av marmor som tydligt är välvda. De kan härstamma från kolossens runda marmorsockel. 

Johanniterna är en riddarorden som grundades år 1099 efter att man under korstågen erövrat Jerusalem och som senare fungerade som en stridsorganisation som deltog i krig och korståg. 

Resterna av statyn transporterades bort med kameler

 

År 654 e.Kr. erövrade araberna Rhodos. Det innebar det definitiva slutet för Heliosstatyn i och med att resterna samlades in som metallskrot som smältes ner och återvanns. Enligt antikens källor sålde Rhodos nya regenter delarna av statyn till en judisk köpman i Syrien som skulle sälja dem vidare. Det berättas att 980 kameler behövdes för att transportera delarna, men historien förtäljer inte var kamelerna lastades. Rhodos är en ö så kamelerna kan inte ha hämtat bitarna av kolossen därifrån. I berättelserna leker man också med tanken, huruvida alla 980 kom på en gång, och en hur lång karavan det i så fall blev på vägen till Syrien. Den mest troliga förklaringen är att detta innebar att det blev så här många kamellaster av metallskrotet och att det tog lång tid att skeppa över allt till fastlandet och därifrån transportera det vidare. 

Stora statyer fortsätter att fascinera

 

Rhodosbornas förkärlek för stora statyer var säkert en av orsakerna till att de byggde just kolossen som minnesmärke över att belägringen var över. Även om Heliosstatyn stod på sin plats bara i några årtionden efterlämnade den hos mänskligheten en förkärlek för att bygga stora och imponerande statyer - ju högre, desto bättre. Det är också typiskt för många av dem att figuren som statyn föreställer, i likhet med Heliosstatyn, lyfter antingen ena eller båda händerna.

Till exempel den välkända Frihetsgudinnan i New York påminner förvånansvärt mycket om kolossen på Rhodos. Mätt från huvud till fot är den kvinnliga figuren 34 meter hög, alltså ganska exakt lika stor som den antika Heliosstatyn, och med den utsträckta armen som håller en fackla, 46 meter. Om man räknar med sockeln är dock frihetsgudinnan mycket högre än Kolossen på Rhodos, över 90 meter, men å andra sidan känner man inte till hur hög Heliosstatyns sockel var. Frihetsgudinnan har också en gloria runt huvudet och står vid hamninloppet och hälsar besökarna välkomna. 

Frihetsgudinnan är dock inte gjord av brons utan av koppar. Inuti den finns trappor och i sockeln också en hiss som gör det betydligt lättare att sköta den än det i tiderna var att sköta kolossen.

 

Nya tidens kolosser:

 

Statue of Unity
Var: Indien, delstaten Gujarat, Narmada
Föreställer: Frihetskämpen Vallabhbhai Patel
Höjd: 240 meter
Rest: 2018

Zhongyuan-Buddha
Var: Kina, provinsen Henan, Zhongyuan
Föreställer: Buddha
Höjd: 208 meter med sockel
Rest: 2008

Friheten upplyser världen (Frihetsgudinnan)
Var: USA, New York
Föreställer: Frihetsgudinnan
Höjd: 96 meter med sockel
Rest: 1886

Fosterlandet kallar
Var: Ryssland, Volgograd
Föreställer: en kvinnofigur, rest till minne av de stupade vid slaget vid Stalingrad under andra världskriget
Höjd: 87 meter
Rest: 1967

Kristusstatyn i Rio de Janeiro
Var: Brasilien, Rio de Janeiro
Föreställer: Kristus med utsträckta armar
Höjd: 38 meter
Rest: 1931